Snödrottningen (Coelogyne cristata)

Kärt barn lär ju ha många namn eller vad sägs om en orkidé som ömsom kallas "Himalayas drottning" ömsom "Snödrottningen". Som namnet antyder växer den på Himalayas bergsluttningar där den trivs i klippskrevor och uppe i träd. Som jag i tidigare bloginlägg berättat så var det den första orkidéen som jag tog under mina vingars beskydd efter ett Madeira-besök 1996. Ganska snart lyckades jag dock vattna ihjäl den så den hamnade på komposten; så var det med dom beskyddande vingarna!. Förra vintern köpte jag dock ett exemplar på Orchidéhuset samt några stycken överblommade godingar på Blomsterlandet. Efter att ställt ut dom på grönbete under sommaren så har dom nu helt plötsligt börjat blomma. I mitt tycke så är det den läckraste av orkidéer! Att den doftar litet svagt är inte heller helt fel. Bara namnet "Snödrottingorkidé" säger det mesta...

Lycka är en nyspolad is...

Icemannens "pensel"

Herrgärdsplan ligger blank som ett nybonat golv...

The equipment

Varje vinter sedan 33 år tillbaka har jag spolat is. I början av min karriär så tyckte jag väl inte att det var så värst kul: frusna slangar, flakmoppe mellan isbanorna och kallt så in i helvete! På den tiden jobbade jag på Skallberget/Gideonsberg och isbanorna lystrade till namn som; Siggesborg, Orrbo Hage, Ringleken och Jaktlyckan. Min favvoisbana var Ringleken (låg nära kupan), där spolade jag is de flesta av de sexton år jag jobbade på Skallberget/Gideonsberg. De sista sjutton åren har jag varit stationerad i Centrum och då har det mest varit på Herrgärdsplan som jag spolat is. Att spola is kan låta som en ganska simpel och enkel uppgift! Men ack vad man kan bedra sej! Det är teknik med det mesta man gör; t ex  låta vattenstrålen fall på isen och alltid göra svepande rörelser och framförallt aldrig stå stilla samt lägga ett lagom tunt lager vatten på isen. Själv tycker jag nu på senare år att det finns något meditativt över att spola is - nästan som att måla en tavla... Visst har det väl hänt en del fadäser under årens lopp. Som den gången jag hade glömt sätta fast slangen på brandposthuvudet, varvid jag lyckades förvandla en bil som stog parkerad alldeles bredvid till något som mer liknade en mindre glaciär! Naturligtvis dök bilens ägare upp, f.ö. en kvinna som var på väg till ett viktigt möte och redan var sen... Det var en omöjlig uppgift att få bort isen från bilens rutor med en isskrapa - en ishacka hade passat  bättre! Till slut var jag tvungen att låna ut min tjänstebil medan jag försökte få fram något som liknade en bil ur glaciären... Idag tillbringade dock ett trettiotal barn eftermiddagen på isen; då känns livet meningsfullt igen!